..

Jag möter honom på hösten när allt jag har i tankarna är en bra festkväll. Jag står på dansgolvet med bästa H när han kommer fram och bjuder på en drink.. Han säger att han och hans vän jobbar som piloter, vi bara skrattar bakom deras rygg, vi tror inte ett dugg på det. Det är så det börjar.

Vi ses igen, han är pilot på riktigt och jag blir förtrollad av hans värld, hans uppvaktning och hans uniform. Det är kyssar, skratt och sena nätter.

Vi får det inte att fungera, Eriksson och jag. Vi blir aldrig ett par, men ändå kan vi inte släppa taget om varandra. Vi försöker vara vänner, men det slutar alltid med en kompicerad historia. Gång på gång. Han är en sådan person som jag har en speciell relation till och som alltid finns där. Jag tror de flesta av oss har stött på en sådan person, som man så gärna vill få det att fungera med men av någon oviss anledning så gör det bara inte det. 

Har ni någon sådan person i ert liv? Varför ger vissa personer ett starkare avtryck i ens liv än andra?

Jag läser messet jag precis fått två gånger och tror att det är ett skämt. Det har gått nästan två och ett halvt år sen vi senast hördes av och vi skildes inte precis som vänner. Jag läser orden och försöker förstå varför han hör av sig nu. Vad vill han egentligen? Professorn har tänkt på mig, han uttrycker sig så. Han vill försöka gräva ner stidsyxan. Två och ett halvt år senare!? Jag lägger ifrån mig mobilen, funderar över om jag ska svara eller inte.

Handlar det om att få en andra chans? Eller handlar det om ren bekräftelse, ett sätt att kolla av om den andra parten har kommit över förhållandet? Vad tror ni?

ps.
förlåt för dålig uppdatering på sistone!

Äntligen fredag!! Behöver jag säga mer?

Jag och långa killen pratar på nätet, ni vet han som jag aldrig får till en träff med.
- Är det inte dags för oss att ta en drink snart?
- Jo, det börjar bli dags.
- Snart är det varmt så vi kan sitta ute, då kan vi dricka rosé du och jag.
- Vi bestämmer det.
- Det låter bra.

Så nu har jag en rosédejt inbokad med långa killen. Måste bara bli lite varmare ute först...

Jag tror aldrig jag ska träffa Eriksson igen efter den här kvällen utan jag har förmodligen skrämt iväg honom. Helgen som varit övergår i vanlig vecka och vi fortsätter på skilda håll. Men det tar faktiskt inte slut där. Han hör av sig med frågan att ses igen och jag har fastnat i hans tankar. Jag repeterar orden och ler fånigt för mig själv. Han vill alltså träffa fyllekajan igen. Vi börjar höras väldigt ofta och när jag ska träffa honom igen känner jag fjärilarna i magen. Vi bestämmer oss för att ha picknick i solen, det är en underbar dag och den ska vi självklart tillbringa utomhus. Där ligger vi på en filt i det gröna gräset och tittar upp mot den klarblå himlen och vi lär känna varandra. Vi berättar saker för varandra, vi ställer frågor och jag vill bara veta mer. Det är nytt, det är härligt pirrande och jag tycker om känslan. Och jag tror att jag börjar tycka om Eriksson också.

Jag tänker fortfarande på dig. Jag läser hans ord på skärmen, jag har sett dem så många gånger förrut.
Jag saknar dig och jag kan inte låta bli att hoppas. Du ska veta att jag menar allvar. MA ångar sig, han ångrar det beslut han gjorde. Hans beslut att släppa taget om mig. Jag vet inte vad jag ska svara, jag drar med fingrarna över tangenterna men trycker inte ner någon av dem och det förblir tomt på skärmen.

Det är försent, hans beslut ekar mellan oss och alla mina känslor är vid det här laget som bortblåsta. Det hände för ett tag sen och jag gjorde det enda rätta - gick vidare. Du dyker hela tiden upp i mina tankar, jag kan inte släppa taget. Plötsligt letar sig mina fingrar över tangenterna och jag formar ord med bokstäverna som dyker upp på skärmen.

Det är en av de varmaste dagarna och vi avslutar den i parken. Folk från alla håll gör oss sällskap och stämningen är underbar. Solen värmer mitt ansikte, jag kan sitta här för alltid, vill inte resa på mig. Det blir kväll och vi sitter kvar, men nu är solen borta och jag följer med dem med de härliga skratten till ett uteställe i närheten. Där stannar vi tills det ljusnar ute. Det är dags att gå hem. Vår grupp skiljs åt men jag tar sällskap med en av dem, vi ska åt samma håll. Vi går längs vattnet, staden är så vacker innan allting har vaknat till liv. Det ligger som en skyddande hinna över allting och det finns en rogivande tystnad som bara går att uppleva i en sovande stad. Han pratar om sitt, frågar om mitt. Vi sätter oss på en parkbänk, fågelsång hörs från träden intill.  
- Du är väldigt söt.
Jag ler åt hans trevande sätt. Han lutar sig framåt och våra läppar möts.
Han smakar hallon.