..

Det är en av de varmaste dagarna och vi avslutar den i parken. Folk från alla håll gör oss sällskap och stämningen är underbar. Solen värmer mitt ansikte, jag kan sitta här för alltid, vill inte resa på mig. Det blir kväll och vi sitter kvar, men nu är solen borta och jag följer med dem med de härliga skratten till ett uteställe i närheten. Där stannar vi tills det ljusnar ute. Det är dags att gå hem. Vår grupp skiljs åt men jag tar sällskap med en av dem, vi ska åt samma håll. Vi går längs vattnet, staden är så vacker innan allting har vaknat till liv. Det ligger som en skyddande hinna över allting och det finns en rogivande tystnad som bara går att uppleva i en sovande stad. Han pratar om sitt, frågar om mitt. Vi sätter oss på en parkbänk, fågelsång hörs från träden intill.  
- Du är väldigt söt.
Jag ler åt hans trevande sätt. Han lutar sig framåt och våra läppar möts.
Han smakar hallon.

Jag stötte på Honom. Han stod på perrongen och väntade på samma tåg som jag skulle med. Han som hade gjort mig lycklig. Han som fick mig att skratta, att känna mig trygg. Han som brydde sig. Det var även Han som försvann så fort ur mitt liv. Det var konstigt att se honom där. Han fick syn på mig, log och en hälsningsritual påbörjades.

"Hej, hur är det?" och sen en kram. Jag visste inte hur jag skulle reagera, visste bara att jag ville röra vid honom, ville krypa in i hans famn som jag fick göra förut. Men det var omöjligt nu, det fanns inget vi längre utan nu var vi två självständiga själar. Jag tyckte det var kul att prata med honom, det fanns så mycket jag ville berätta - men ville han lyssna? Minuterna hade gått förbi och tåget susade in på perrongen, vi skulle åt samma håll så vi tog sällskap två stationer.

Artigheterna avlösta varandra, det var ett ytligt möte och all historia mellan oss var som bortblåst. Det spelade ingen roll längre och jag visste det. Min station dök upp och vi tittade på varandra innan det var dags att skiljas åt. Lika fort som vi hade mötts, lika fort skildes vi åt.