..

Jag tänker fortfarande på dig. Jag läser hans ord på skärmen, jag har sett dem så många gånger förrut.
Jag saknar dig och jag kan inte låta bli att hoppas. Du ska veta att jag menar allvar. MA ångar sig, han ångrar det beslut han gjorde. Hans beslut att släppa taget om mig. Jag vet inte vad jag ska svara, jag drar med fingrarna över tangenterna men trycker inte ner någon av dem och det förblir tomt på skärmen.

Det är försent, hans beslut ekar mellan oss och alla mina känslor är vid det här laget som bortblåsta. Det hände för ett tag sen och jag gjorde det enda rätta - gick vidare. Du dyker hela tiden upp i mina tankar, jag kan inte släppa taget. Plötsligt letar sig mina fingrar över tangenterna och jag formar ord med bokstäverna som dyker upp på skärmen.

Termometern visar 20 grader (!), solen skiner och himlen är blå. Det är en underbar dag och det känns att våren är på intåg. Det är en speciell känsla i luften, det här är en sån dag man aldrig vet vad som händer. Har det något med Valborg och att maj snart är här? Eller är det bara vårkänslorna som blir starkare?

Tänk er följande scenario: Sommar, semester, drinkar på balkongen med vännen H, utgång, vacker sommarklänning, bruna ben, skratt och fnitter. Det är här minnet av ett speciellt möte börjar...

- Efterfest! ropar jag där jag vinglar fram på trottoaren.
En blöt utekväll har utspelat sig och jag har slutat räkna de uppdruckna drinkarna. Bakom mig kommer H, lika vinglig som jag och vi fnittrar som två tonårstjejer. Plötsligt ringer min mobil och jag fiskar upp den ur min väska.
- Hallå.
Det är Eriksson, viskar jag fram till H.
Hon fnissar ännu mer och säger något om att hon är kissnödig. Eriksson är killen jag är intresserad av och nu vill han ses. Han föreslår en drink på något ställe och självklart tycker jag det låter spännande.

Senare
Jag och H sitter på en buss, vi ska träffa Eriksson. Där diskuterar vi livligt kvällen och hur rolig den har varit. Plötsligt kommer vår hållplats upp och jag trycker ivrigt på stop-knappen och när bussen stannar går vi ut i den ljuva sommarvärmen.

- Vet du vart vi ska? frågar H.
Vi är mitt i city och jag tittar mig omkring för att orientera mig.
- Jag tror det, börjar jag och går iväg mot rätt riktning.
H skrattar högt åt vad vi håller på med och längre fram på trottoaren uppenbarar sig en lång, mörkhårig kille som står och väntar på oss.
- Det är Eriksson, väser jag åt H.
- Han ser trevlig ut, svarar hon och går fram mot honom.
- Hej, utropar jag och ser genom min alkoholdimma att han inte alls är lika berusad som oss. H har börjat fnittra igen och jag kan inte låta bli att skratta. Det här kommer bli en intressant kväll..

Sommar, utekväll med människor jag kände ytligt. Vi var en salig blandning personligheter som delade intresset för en rolig utekväll. Vi dansade, shottade och minglade runt med främlingar. En ung, mörkhårig kille som jag besvarade ett leende från kom fram. Den kvällen besvarade jag allas leenden, jag var på så bra humör. Han hälsade och drog någon smörig replik som jag inte ens minns. Vad jobbar du med? frågade han sen och jag svarade snällt vad jag sysslade med för tillfället. Han såg måttligt road ut, började flacka med blicken. Jaha, sa han sedan och försökte hitta en väg bort från mig. Jag tittade roat på honom, vad ville han att jag skulle ha svarat? Flygvärdinna kanske? Han slängde sig in i ett samtal med en av mina ytligt bekanta istället och lämnade mig där ensam med mitt yrke. Konstigt tyckte jag, skrattade åt hans oattraktiva sätt och gick ut på dansgolvet igen.

Säger verkligen ens arbete något om hur man är som person?

Blev after work igår som förvandlades till fest och utgång hela natten lång. Drinkarna flödade och dansgolvet var pulserande och fullsatt. Jag trivdes bland allt festglatt folk, det var en bra kväll. Jag var ute med några killkompisar, ibland är det roligare än att vara ute med bästa tjejkompisarna. Jag och min killkompis satt och diskuterade det mesta. Som man brukar göra i ett visst berusat tillstånd då man tror att man har ett svar på allting.
- Ibland är det svårt att bara vara kill - och tjejkompis. Förstår du?
Jag försökte fokusera blicken på honom, men efter sista glaset blev det oerhört mycket svårare. Jag nickade bara till svar.
- Det är nog bäst att vi går nu, för annars vet jag inte vad som skulle kunna hända.
Jag lyssnade på honom, tänkte inte så mycket mer på det just då. Vi tog ut jackorna ur garderoben och vandrade ut på gatan där det var ljust och solen höll på att gå upp. Där skildes vi åt.

Är det så, svårt att bara vara kill - och tjejkompis? Blir det till slut så att man någon gång går över gränsen?

En kompis till mig har träffat en ny kille, det är nytt, det är spännande och det är någon hon vill fortsätta att träffa. Vi pratade om pirret i magen när man träffar killen, allting som man vill ska vara perfekt och väntan över att han ska höra av sig igen. Tankarna som slår en som en klar blixt att det här är en person man tycker om, någon man vill ska finnas i sitt liv. Och det är så min kompis känner just nu.

Men vi pratade även om den rädsla som uppstår när man börjar tycka om någon. Rädslan som kommer över att bli sviken, lämnad eller sårad. Den finns alltid där, i olika storlek, särskilt i början när parterna lär känna varandra. Den ligger där och lurar bakom ett hörn och väntar på att få komma fram. Ibland blir det aldrig mer än en känsla av rädsla och sen försvinner den bort, i andra fall växer den sig större. Även om det är underbart att känna nyförälskelse blir det mycket analysering och fundering, i allafall i mitt tjejgäng. Varför är det så? Är det typiskt en tjejgrej?

Hur vet man när man är ihop? Berätta gärna om era upplevelser!

Jag har inte så mycket att säga idag, jag lämnar er med att lyssna på det här.