..

Jag bröt ihop den kvällen när han hade gått och jag blev lämnad ensam kvar med hans ord om att inte ses mer. Något inom mig gick i tusen bitar och jag bara grät. Jag kände mig lurad, dum, fånig och ful. Allting fanns ju där framför mig - det var aldrig vi två och det hade det aldrig varit. Men jag blundade för det. Hoppades att det kunde ändras, att jag kunde ändra på det. Att Professorn kunde bli min. Hans ord ekade i tystnaden, jag hade haft så fel.