..

Kärlek ska inte vara svårt, kärlek ska inte göra ont. Men varför är det så många gånger som man känner så?

Sommarkväll i stan, jag går gatan fram. Jag är några minuter sen men är snart framme, han väntar redan där. Jag är lite nervös för det är första dejten. Ryssen brister ut i ett leende när han får syn på mig. Vi går till en uteservering och jag fingrar på mitt glas med vin. Med tiden slappnar jag av, jag gillar hans sällskap. Sommarkvällen förvandlas till natt, mörkret lägger sig över himlen och vore det inte för alla gatljus skulle man se stjärnorna där någonstans. Ryssen följer mig hem och i luften ligger en spänning mellan oss. Vi kommer fram till min gata och nu skiljs våra vägar åt. Men han står kvar. Och jag står kvar, som förstenad. Våra ögon fastnar i varandra och han tar hastigt några steg framåt. Hans läppar är varma och mjuka och där och då försvinner allting runt omkring oss.

Den kvällen, på en gata i stan är det bara jag och ryssen.

Lyssnar på den här idag.

Jag ser hur han sitter en bit bort i solen, bredvid honom sitter hon - tjejen han har träffat. Han har inte sett mig men jag kan inte låta bli att blicka åt deras håll. Jag vet att han har gått vidare, men att få det svart på vitt blir lite som en chock. Det smärtar i mig även fast det inte borde göra det. Jag tittar åt deras håll ännu en gång och jag känner är att en del av mig önskar att det var som satt brevid honom där i solen..

Jag ser hur solen försvinner bakom husen, det är nästan helt molnfritt på himlen. Jag ser hur några svalor svävar högt däruppe. Det ser ut som de leker med varandra, det är vackert. Någon sa till mig en gång att flyger svalorna högt kommer det att bli vackert väder dagen därpå. Jag nickar för mig själv och hoppas att de orden stämmer. Jag tittar en sista gång efter svalorna innan de försvinner ur mitt synfält.